Bihälsa

Plan för god bihälsa

Placering av bigården
Vid etablering av bigården bör följande prioriteras:
Pollen och dragförhållanden är goda under hela säsongen. Det är viktigt med flera olika pollenkällor.
Uppställningsplatsen ska vara torr, lagom solig och i vindskyddat läge. Tillgång till vatten bör finnas i närheten. Det bör inte finnas några andra stora bigårdar i direkt närhet, samt letar vi varje höst efter stora myrstackar som kan ställa till problem på våren. Uppfylls ovanstående samtidigt som bigården lätt kan nås med bil och släp betraktas placeringen som bra.

Lokalt anpassade bin
Bina är anpassade till vårt klimat och våra skötselmetoder. Vårutvecklingen och utvecklingskurvan är optimerad fram till första huvuddraget. Yngelsättningen ska sedan avta i tid på hösten. Vid eventuella inköp av bin tas klimatzonen noga i beaktning.

Kupmaterial
Vi använder endast välisolerade kupor med hel nätbotten för fullgod ventilation.

Dokumentera bigårdsbesöket
Bihälsan ska kontrolleras vid varje bigårdsbesök och avvikelser ska dokumenteras.
I dokumentationen ska framgå bistyrkan, drottningens status, ynglets utseende och om det är bra matat med fodersaft, ser bina friska ut (vinglösa?) samt förekomst av kalkyngel och säckyngel.

Vaxförnyelse
Vaxet förnyas systematiskt vart annat år då yngellåda skiftas ut och smälts ner.

Avläggare
Skaksvärmsavläggare görs på varje samhälle årligen. Avläggaren bildas av bin från skattlådan tillsammans med parad drottning. Inget yngel medföljer avläggaren vilket gör att den blir nästintill fri från varroa. Avläggaren tillsätts endast nya vaxmellanväggar och därmed minimeras risken för att smitta för vidare till avläggaren. Avläggarbildningen kombineras med varroabekämpning enligt rutin.

Varroabekämpning
Angreppsnivån kontrolleras på samtliga samhällen genom tvättning av ca 300 bin. Vi använder endast organiska syror för behandling och behandlar efter angreppsgrad. Vid högt angrepp används en kombination av behandlingar och vid lågt angrepp endast oxalsyra.

Invintring
Fokus ligger på att få friska vinterbin. Invintring påbörjas tidigt genom drivfodring och kombineras med anpassad varroabekämpning. Binas utrymme ska vara lämpligt i förhållande till bistyrkan och tillräckligt foder (minst 18kg) ges.

Avelsarbete
Selekteringen i vårt avelsarbete sker alltid efter bäst uppmätt varroaresistens under förutsättning att kalkyngel eller annan sjukdom inte observerats. Temperamentet och svärmtröghet får dessutom lägst bedömts till en 3a.

Vad ska vi titta efter ur sjukdomssynpunkt vid besök av samhället?

Nosema: Nosema apis och nosema ceranae är en mikrosporid som paratiserar på bina. Denna svampsjukdom visar inga säkra yttre symtom utan undersökning i mikroskåp krävs. Misstanke om smitta väcks dock om utsot skett, samhället är svagt på våren och inte växer till sig eller om det är mycket avföring i yngelrummet. Vid misstanke tas 60 bin och avdödas. Dessa tas med till lokala biodlarföreningen för diagnostisering med mikroskåp. Vid smitta skakas hela samhällen över på nya vaxmellanväggar och drottningen byts.

Kalk-/stenyngel: Även detta är en svampsjukdom. Stenyngel är ovanligt men desto farligare för människor att inandas. Skakas ramen så skallrar det i den och kalkyngelmumier ligger lösa i cellerna. Stenynglet ligger fastväxt i cellen och har ett mer grönaktigt utseende. Stenyngelangripna samhällen avdödas med bensin och eldas omedelbart upp för att förhindra vidare smitta. När det gäller kalkyngel är oftast enstaka bisamhällen angripna i en bigård och beror på att samhället är för svagt för att hålla rätt miljö i kupan eller har lite dålig rensningsiver. Mumier går då oftast att se på flustret och på kupbotten. De flesta fall av kalkyngel klarar bina oftast av själva men hittas 50+ mumier vid genomgång av kupan måste allt vax bytas och samhället flyttas till sjukbigård och drottningen byts omedelbart. I sjukbigården kollas samhället var 10e dag och avdödas om det inte tillfrisknat 20 dagar efter drottningbytet.

Amerikansk yngelröta: Är en bakteriesjukdom som bildar mycket motståndskraftiga sporer. Insjunkna celler med döda larver väcker misstanke. Tändstickstestet kan göras för att få ett någorlunda säkert besked. Det man plockar upp ur cellen med tändstickan är en klibbig trådig sörja av larven. Ingen annan sjukdom ger denna symtom så förväxling med annan sjukdom är liten. Vid klinisk smitta kontaktas bitillsynen och alla samhällen med klinisk smitta ska avdödas och allt material eldas upp.

Europeisk yngelröta: Ännu en bakteriesjukdom. Typiskt är dess ljusbruna döda ringlarver. Cellock kan också vara genombitna. Om larverna dör i täckta celler påminner det till utseendet om amerikansk yngelröta men larven blir inte en klibbig sörja. Om sjukdomen uppkommer på försommaren försvinner den oftast av sig själv och ingen åtgärd krävs. Kvarstår problemen byts drottningen för att få bättre rensningsiver. Vid minsta osäkerhet kontaktas bitillsynen för att utesluta amerikansk yngelröta och för vidare konsultation.

Virus: Det finns flertalet virus som skadar våra bin men dessa utgör oftast inga problem utan samband med varroakvalstret. Tydliga tecken på virus är skadade vingar, förkrympta bakkroppar hårlösa bin och allmänt svaga samhällen som inte växer. Samhällen med mycket honung fast lite bin mitt i sommaren kan också vara tecken på virus. Vid ovan beskrivna symtom och i samband med iakttagelser av kvalster på bina plockas skattlådorna bort. Kvalstermängden i samhället kontrolleras genom skakburk med spolarvätska. Nedfallet räknas och noteras. Ca 300 bin ska användas och markeras på burken med en sträckad linje. Vid mer än 20 kvalster i nedfall måste behandling påbörjas snarast eller direkt efter avslutat drag. Myrsyrabehandling på wettexduk kan då ske och en ny låda med mellanväggar sätts ovanpå yngelrummet. Denna kan bina bygga ut och lägga lite foder i samtidigt som behandling pågår.